Ibland blir jag överväldigad när jag tänker på alla nya hjälpmedel jag fått de senaste 10 åren, som jag inte ens drömde om för 20 år sedan.
Vi kan börja med all information som är tillgänglig. Vi har slutat resonera om saker vi inte är säkra på, vi slår bara upp det på internet via våra mobiler, plattor eller datorer.
Styr hemmet automatiskt
Jag får också ständigt information om mig själv och min omgivning. Vilken temperatur det är just nu i sommarstugans kylskåp, vilken vikt min man hade i morse när han ställde sig på vågen, hur lång promenaden jag gick igår var och vilka lampor som är tända.
Dessutom kan jag påverka min omgivning, som att sätta igång värmen i bilen och tända eller släcka lampor. Det är inte ens svårt att styra hemmet automatiskt. Att sätta igång kaffekokaren när jag kommer närmare än 500 meter hemifrån, eller att tända lamporna när solen gått ner.
Fortsätter vi med mina nya kommunikationshjälpmedel så kan jag numera nästan vara kontaktbar var jag än är, och de människor jag vill ska veta var jag är kan ha full koll på varje förflyttning jag gör. På så sätt kan man se till att mannen har middagen klar lagom till jag kommer innanför dörren.
Men vi kan förstås också utbyta enkla meddelande med varandra till och med under pågående möte eller telefonsamtal med andra. Få svar på frågan ”Är allt ok?” när som helst, var som helst.
Nyheter i klockan
Min möjlighet till information om mina mera avlägsna vänner, de man inte pratar eller skriver till varje vecka, har också ökat dramatiskt. I alla varianter av sociala medier kan jag få veta allt de vill att jag och andra ska veta om deras liv. Alltså behöver vi inte börja när vi väl ses med det stora, som vad som hänt med familjen och jobbet, utan kan gå rakt på det personliga och frågan om meningen med livet.
Förr avslutade jag varje kväll innan jag gick och la mig med att läsa sidan 100 på Text-TV. Där de riktigt stora nyheterna står. Så jag visste om det hänt något sen jag såg på nyheterna.
Numera får jag en diskret knackning på handleden så fort Ekot har extrasändning, och får direkt nyheten i klockan. Vill jag läsa mer har jag fortfarande tillgång till Text-TV, men även till all världens tidningar och telegrambyråer samt radio- och tv-kanaler.
Stressande – nä, tvärtom! Om jag INTE fått en knackning på handleden behöver jag inte stressa upp mig med att läsa, utan kan gå och lägga mig utan senaste nytt.
Väckarklockan berättar om vädret
Ja, det finns mer som skulle varit märkligt om jag berättat det för mig själv för 20 år sen. Som att jag har en blomma med en sändare i som påminner mig när det är dags att vattna och göda. Eller att det sitter en kamera i en fågelholk i sommarstugan så jag inte bara kan höra utan även se de små ungarna skrika efter mat.
Att väckarklockan glatt väcker mig med att berätta vilket väder det är jag vaknat till. Att jag reser världen runt utan en enda biljett, bara ett bokningsnummer och en app.
Att jag läser min egen journal för att se om läkaren kommit ihåg att skicka remissen han pratade om. Att jag kollar vilka recept på mediciner jag har – och om mitt närmaste apotek har medicinen hemma.
Internetbanken hade vi nog börjat tänka på, då för 20 år sen, men aldrig att swisha pengar till en kompis bara genom att veta dennes mobilnummer.
Alla dessa små fiffiga hjälpmedel som jag för det allra mesta når via min smarta telefon och min smarta klocka. Även om de krävt sin tid och energi att lära sig och ställa in, måste jag erkänna att livet blivit både enklare, tryggare och innehållsrikare tack vare dem!
Lyckligt lottad
Nu råkar jag vara lyckligt lottad och har både full syn och full hörsel. Så när jag tänker på vilken stor skillnad det blivit för min egen del, är detta naturligtvis många ljusår från vilken skillnad det blivit för personer med dövblindhet.
Eller tyvärr måste jag omformulera det lite – de personer med dövblindhet som fått en möjlighet att lära sig använda och ställa in dem. Eftersom den funktionsnedsättningen just begränsar tillgången till information och kommunikation, blir hjälpmedlen jag själv använder ännu viktigare och mera användbara för dessa personer.
Det konstiga är bara att det är först när vi kommer till denna grupp som dessa hjälpmedel inte får kallas hjälpmedel, men det kan vi prata om en annan gång.
Fortsatt lika stort behov
Istället vill jag avsluta med att tänka 10 och 20 år framåt i tiden… Vissa trender kan vi naturligtvis se, som att bildigenkänningen och taligenkänningen kommer att gå framåt. Troligen kan jag utan att se eller höra både ha full koll på vem som ringer på dörren, och få upp i punktskrift vad personen säger i porttelefonen.
Positioneringssystemen kommer att bli bättre, så att det går både att åka i en förarlös bil och hitta till en viss adress med mindre än en käpp-längds felmarginal.
Tänk vilken befrielse det kan bli!
Andra saker kommer säkert att överraska oss alla… Men det vi vet är att stora delar av utvecklingen kommer att vara viktigare och erbjuda större förbättringar av livskvalitén för personer med dövblindhet än för oss andra. Och vi vet också att det alltid finns risk att ny teknik istället för att hjälpa till istället komplicerar eller ibland helt stänger ute personer med olika funktionshinder.
Samtidigt innebär det naturligtvis att personer med dövblindhet kommer att ha ett minst lika stort behov som idag av insatser i form av rehabilitering, individanpassad utbildning och support vid behov.
Redan idag lämnas en del helt utanför även de hjälpmedel som jag själv dagligen använder, eftersom ingen hjälper dem igång. Hur blir det i framtiden då möjligheterna blir ännu mer fantastiska?
Karin Jönsson
Skriv ut