Museibesöken blev jobbiga för både dotter och mor.
— Jag fick dåligt samvete när jag hörde något som mamma inte förstod för att hon är döv. Följden blev att vi inte gick så mycket på muséer, säger Amanda Racki, en av föreläsarna på Riksutställningars tillgänglighetsseminarium på Trelleborgs museum.
— Att öka tillgängligheten är en stor och viktig fråga, säger projektledare Eva Lundqvist som nu söker fler muséer att samarbete med. Målet är att vara en plats där alla känner sig välkomna.
Under hösten har Riksutställningar arrangerat fyra seminarier runt om i landet för att uppmuntra till aktivt tillgänglighetsarbete på muséerna. I Stockholm fick deltagarna träffa projektet Kännbart som utvecklats tillsammans med personer med dövblindhet och är en turnerande utställning med konst som kan upplevas utan syn och hörsel.
I Trelleborg har man arbetat särskilt med tillgänglighet och pedagogik i projektet Salt. Det har gjorts i samarbete med Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD och Aspergers syndrom.
— På muséer brukar det vara väldigt mycket på en gång. För en del blir det helt enkelt för mycket och vi lärde oss hur viktigt det är att kunna styra filmer och skärmar och ljud som kan komma lite plötsligt, säger museipedagog Annika Börjesson.
— På vår nya basutställning, Öga mot Öga har vi en introduktionsfilm för allmänna besökare. Om jag som lärare inte vill ha den med min klass går den att stänga av. Vi har också gummimattor att lägga på skärmar som inte behövs för tillfället, också det bra för dem som behöver tydlighet och att göra en sak i taget.
Just ljudet var en av de saker som Amanda Racki reagerade på när hon besökte utställningens Andrum. Där finns en dubbelgrav för en kvinna och en man som levde för 7000 år sedan. Därutöver finns målningar på väggarna samt ljud och ljus.
”Allt ljud ska finnas som text”
— För min mamma hade ljudupplevelsen varit helt meningslös, Hon hör inte ljudet av regn eller grodans plaskande och det finns heller ingen text som förklarar, säger hon. Det går kanske inte att hitta någon bra lösning just där men i princip menar jag att all information som finns i ljud också ska finnas som text. Eller teckenspråk, till exempel genom en app.
Annika Racki har drivit Projekt Coda som handlar om hörande barn till döva föräldrar (Children of Death Adults). Det är en grupp som sällan uppmärksammas. I skolan tänker man ofta på hur man ska kommunicera med de döva föräldrarna, inte på de hörande barnen.
Alltid ögonkontakt
— Men vi är lite speciella. Codabarn vill till exempel alltid ha ögonkontakt vid kommunikation för det är så man gör när man tecknar. Om du och jag kommunicerar och du tittar bort slutar jag kommunicera, så fungerar teckenspråk. Det förstår man inte automatiskt i skolan. Min lärare trodde att jag hade koncentrationssvårigheter men så var det inte.
— Codabarn brukar heller inte reagera när någon ropar deras namn. Vi är vana vid att man tar varandra på axeln. Andra kan uppfatta oss som nonchalanta eftersom de vet att vi hör.
Som codabarn kan man känna sig annorlunda. I skolan var Annika Racki den enda som hade döva föräldrar.
– Jag fick åka på läger och träffa andra som var likadana. När jag kom tillbaks till skolan var jag så mycket starkare i min identitet. Jag kände mig unik i stället för annorlunda.
Förr fick codabarn ofta tolka till sina föräldrar, både hos doktorn, vid TV:s nyhetsprogram och i skolan.
Barnen ska inte tolka
— När man ska kommunicera med föräldern är det den man ska vända sig till. Skriv en lapp eller skriv i mobilen. Barnet ska inte tolka
— Jag och min syster som också hör har teckenspråk som modersmål. Hemma är mina föräldrar inte funktionshindrade, där flyter allt perfekt. Det är utanför bostaden som funktionshindren uppstår.
Rullstol på lina
Kan man säga till en grupp rullstolsburna att nu ska vi gå på lina?
— Absolut. En del blir förolämpade till en början. Sen visar det sig att de kan, men efter andra förutsättningar, säger Magnus Jarlöv, producent och artist med lång erfarenhet av Cirkus Cirkörs arbete med barn och ungdomar med funktionsvariationer
Hans eget yrkesliv förändrades när han mötte Oskar.
— Jag och min kollega hade sagt ja till en helg på teaterskolan i Norrköping för ett antal elever med olika begränsningar. Vi visste inget om vilka som skulle komma men planerade en massa aktiviteter. Och så kom Oskar, 16, i permobil och kunde bara röra sina fingrar.
— Vi hade väntat oss människor som kunde göra allt. Nu fick vi tänka om.
Det slutade med att Oskar lekte lokförare i teaterlokalen och skrattade så mycket att han fick för mycket slem i halsen.
— Jag lärde mig att inte planera något innan jag träffat dem jag ska arbete med.
Att gå på lina, hänga i en trapets eller jonglera kan verka omöjligt för ett barn med funktionsnedsättning. Men det går. Bara man får göra det efter sina egna förutsättningar.
— Många vågar inte göra kullerbytta för att de inte fått rätt hjälp från början. Vi jobbar mycket för att människor ska våga spränga sina gränser.
Hitta sin egen inre clown
— Det handlar om att hitta sin egen inre clown eller magiker eller trollkarl, säger Magnus Jarlöv och berättar om ett veckolångt projekt tillsammans med habiliteringen där man arbetade tillsammans med läkare och sjukgymnaster.
— Ju mindre ni vet desto bättre, sa de professionella. Ni bryr er inte om funktionsnedsättningen, ni ser personen. Men det är bra om ingen knäcker nacken.
Att väcka lust, leka och ha roligt är målet med cirkusträningen. Det funkar. Som för rullstolsburne Jonas som efter träningen skrev ett brev och tackade:
Jag kan inte använda benen alls men med hjälp av Magnus och Putte försökte jag gå på lina vilket fungerade alldeles utmärkt. Vilket även stärkte mitt självförtroende.
Även äldre kan ha glädje av cirkusträning.
— Delaktig kan man vara på många sätt. På ett äldreboende kunde de som satt i rullstol hjälpa personalen att gå på lina genom att erbjuda en hand som stöd. Det var vackert.
ANNE JALAKAS, TEXT OCH FOTO
FAKTA DÖVA/
I Sverige finns omkring 10 000 döva och 70 000 som använder teckenspråk.
95 procent av alla döva får hörande barn. Codabarn har teckenspråk som modersmål.
Teckenspråkets grammatik och meningsbyggnad är annorlunda. ”Jag är trött” blir på teckenspråk ”trött jag”.
FAKTA/SALTPROJEKTET
Hur gör man en utställning som så många som möjligt kan ta till sig, oavsett personliga förutsättningar? Det var målet för Salt, ett treårigt arvsfondsprojekt som gjordes av Trelleborgs Museum, Kloster i Ystad, Österlens Museum och föreningen Attention Trelleborg. Arbetet finns dokumenterat i boken Projektet Salt – Om tillgänglighet och pedagogik på museer
FAKTA/TILLGÄNGLIGHETSDATABASEN
Många vill delta i samhällslivet och ta del av samhällets utbud, men alla har inte samma förutsättningar att göra det. På tillgänglighetsdatabasen kan man se hur det ser ut för olika offentliga lokaler och anläggningar. Går rullstolen in på toaletten? Finns det hörselslinga? Här kan du se tillgängligheten för Trelleborgs museum.
FAKTA/CIRKUS CIRKÖR
Nycirkus som startade 1995. Arbetar med både scenföreställningar och pedagogisk verksamhet, bland annat funkiskurser med principerna:
- Se individen, inte funktionsnedsättningen
- Låt svaghet bli styrka
- Våga misslyckas. Och lyckas
- Gör det omöjliga – inte det möjliga
Cirkus Cirkör samlade 2009 sina erfarenhet från tio års cirkusträning med barn med olika typer av funktionsnedsättning har samlats i boken ”För Modiga”, som bilden nedan är hämtad ur.
Skriv ut