Storytelling för barn med medfödd dövblindhet – kan det fungera?
— Absolut, säger Rita Gerkema-Nihjhof vid holländska Kentalis. Hennes mastersuppsats visar att berättande med sinnesupplevelser förbättrar utvecklingen även för personer med låg kognitiv förmåga.
För Simon, som är rullstolsburen och utöver sin dövblindhet har en intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi och andra sjukdomar, blev resultatet ett större ordförråd och förbättrad kommunikation.
— Berättande är viktigt för människans utveckling. Men det är inte alltid nödvändigt att förstå själva storyn. När små barn lyssnar på en saga kan det räcka att ”bara” titta på bilderna och ha det trevligt tillsammans, säger Rita Gerkema-Nihjhof.
Hon fick inspiration till studien vid ett besök på en träningsskola där en person läste en saga för eleverna under lunchen.
— Min elev kunde inte höra men tyckte om denna dagliga rutin. Jag visade en av de anställda hur man kan förmedla historier taktilt. Det var bara några få tecken men pojken reagerade starkt och blev väldigt ivrig när han såg att det hände något mer än han var van vid. De anställda insåg att de måste vara mer taktila med eleven.
Brittisk metod för barn med flerfunktionsnedsättningar
Klassisk storytelling bygger på ett händelseförlopp som har en huvudperson eller grupp, en utmaning som löses, och oftast en upplösning. Men så är det inte här. Rita Gerkema-Nihjhof har använt sig av den brittiska MSST-metoden som handlar om storytelling för personer med flerfunktionsnedsättningar.
I Nederländerna kallas metoden för ”storytelling plus” för att förtydliga att detta handlar om en personlig berättelse, skapad för en speciell person som dessutom kompletteras med olika former av sinnesstimulering.
Barn med intellektuell funktionsnedsättning kan ha svårt att minnas. Därför bygger MSST-metoden på få och korta delar, inte fler än sex, och en enkel handling till exempel veckans bad.
— Jag letade efter en enkel metod som både personal och föräldrar efter lite träning kan använda sig av på egen hand, säger Rita Gerkema-Nihjhof.
Skapa mening genom socialt samspel
— Syftet är att skapa mening genom socialt samspel. Min studie handlade om ägarskap. På vilket sätt är personen med dövblindhet själv delaktig i berättandet? Vilka faktorer stimulerar medskapande?
Ämnet för studiens story blev karneval, något som just då pågick i Nederländerna. En årlig fest med lång tradition och många roliga ingredienser. I det här fallet användes bland annat en ridå, en hatt och en clownnäsa som rekvisita.
Deltagarna filmades vid sex tillfällen för att se om de utvecklades på något sätt.
Den första filmen med Simon (som heter något annat i verkligheten) börjar när han just kommit in genom ridån, ett tråddraperi som hänger i en ring eller på en pinne och som personalen kan hålla över hans huvud och därigenom enkelt simulera inträde i ett annat rum, en annan verklighet.
Glädje är viktigt
Pojken ler och känner på hatten som hans partner håller i handen. Hon låter honom också känna på sitt huvud. Hon sätter på sig hatten, han känner på den, tar den i sin egen hand och smakar på den genom att stoppa in brättet i munnen. Så fortsätter det en stund.
Båda tar av och på hatten och känner på den. Så kommer den röda clownnäsan fram. Simon undersöker den tillsammans med partnern som först sätter näsan på sin egen och därefter ger den till honom. Båda skrattar.
— Hela händelsen tog tjugo minuter. De efterföljande sessionerna blev längre och längre. Det som hände var bland annat att de undersökte rekvisitan mer. Simon stoppar alla nya saker i munnen men detta minskade efterhand och han började undersöka föremålen på andra sätt.
Varje barn i studien hade en partner. I alla fall utom ett blev det efterhand mindre och mindre styrning från partnerns sida och mer och mer utrymme för barnet att ta kommandot.
Vid det tredje filmade tillfället ska historien om karnevalen berättas. Precis som tidigare får Simon gå igenom draperiet. När han gjort det refererar han själv till något som ska hända, antingen till draperiet eller till hatten. När hatten kommer fram skrattar Simon och för upp sina händer till huvudet. Det där var hatten, säger han – utan att stoppa in den i munnen.
Tidigare hade Simon inget ord för hatt. Att han nu fick det var stort. Precis som hans uppenbara glädje.
— När han inte är intresserad sitter han med huvud nerböjt. Så fort hans intresse väcks lyfter han huvudet. Med den här storyn ökade hans intresse för varje gång de lekte karneval. Under den femte sessionen släppte han inte draperiet och personalen lät honom hållas, säger Rita Gerkema-Nihjhof.
Glädje är viktigt i sammanhanget. Ju roligare barnet och den vuxne har det desto bättre är det och desto mer gemensamt skapande blir det.
I MSST-metoden bevaras storyn, berättelsen, i en låda som har någon form av taktilt kännemärke, till exempel en liten figur. Sex delar anses lagom och dessa kan skrivas ner i form av korta meningar på kartongblad. I Rita Gerkma-Nihjofs studie innehåller lådorna de olika saker som respektive barn tyckte om. Förutom hatt och clownnäsa fanns det peruk, halsband, konfetti, ballong, ansiktsmålning, tuta och vispgrädde att leka med.
Bra för barn med dövblindhet
Rita Gerkema-Nihjhofs slutsats är att storytelling är en bra metod, också för barn med dövblindhet och kognitiva svårigheter.
Framgångsreceptet består av:
- Repetition
- Gott om tid att utforska
- Att båda har roligt. Det ökar motivationen för både barnet och dess partner.
- Att partnern följer och lyssnar på barnet.
På skolan där studien gjordes trodde personalen inte på clownnäsan. Men den visade sig vara en av de mest lyckade ingredienserna. Och berättelsen om karnevalen är fortfarande en uppskattad del av verksamheten.
Rita Gerkema-Nihjhofs mastersuppsats heter ”Experience stories: Changes in expressed agency and characteristics of utterances of children with congenital deafblindness during repeated storytellon sessins with a multisensory method” lades fram 2016 vid universitet i Groningen, Nederländerna.
Text och foto: ANNE JALAKAS
Skriv ut