Nasrine Olson är universitetslektor och arbetar på institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap på Högskolan i Borås. Hon var initiativtagare och koordinator för det EU-finansierade projektet SUITCEYES, som pågick i tre och ett halvt år och avslutades våren 2021. SUITCEYES omfattade medverkan av sju olika organisationer från sju olika länder som delat upp arbetet i åtta olika områden. Många delresultat har varit intressanta, men som ofta är det svårt att få ett grepp om helheten. Vi bad Karin Jönsson, samordnare för teknik och hjälpmedel på Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor (Nkcdb), att stämma träff med Nasrine för ett samtal om projektet, sex månader efter den formella avslutningen. Här återberättar Karin delar av deras spännande samtal.
Varifrån kom idén till projektet SUITCEYES?
— Jag känner Thomas Ragnarsson (rådgivare på SPSM och med i resursgruppen för teknik och hjälpmedel inom Nkcdb) privat och han pratar ofta och entusiastiskt om sitt jobb. Vid ett tillfälle när jag berättade om en projektansökan som handlade om smarta textilier, tyckte han att det skulle vara intressant att se vad smarta textilier skulle kunna innebära för personer med dövblindhet. Jag tog till mig tanken och när jag hittade en möjlighet att söka projektfinansiering från EU, inom programmet Horizon 2020, började vi forma en mera konkret projektidé.
— Jag tycker om när ny teknologi kommer till nytta för människor. Det finns också sidor av teknologi som gör samhället sämre, så vi måste se till att utnyttja de positiva sidorna så mycket som möjligt. Dessutom förstod jag snart att det finns många behov för personer med dövblindhet som i dag inte är möjliga att tillgodose, och att den teknologi jag redan arbetade med borde kunna göra nytta.
Det är ändå en lång väg från idé till projektansökan?
— Ja, många varnade mig för att ge mig på ett projekt som detta. Hade jag lyssnat på dem hade det aldrig blivit något. Men det fanns andra som var positiva, som Nils-Krister Persson (docent på institutionen för textilteknologi), som gärna ville ge sig in i projektet tillsammans med mig. Han tillförde expertis från området smarta textilier. Där fanns också Jan Nolin (professor i biblioteks- och informationsvetenskap), som på många sätt bidrog till projektets utveckling.
För att kunna strukturera upp vad som krävdes behövde jag självklart sätta mig mer in i vad dövblindhet är och vad det innebär. Thomas Ragnarsson hjälpte till med sina perspektiv och hjälpte mig att få kontakt med andra personer och organisationer, bland andra Henrik Hildemar (datapedagog på Mo Gård och även han med i Nkcdb:s teknikgrupp) och Thomas kollegor på SPSM, speciellt inom Resurscenter Dövblind. Utöver dem letade jag även upp information och kontakter via internet. När det gäller att hitta bra partners till projekt, handlar mycket om att veta vad man letar efter och sedan hitta någon som gjort något bra tidigare inom området.
Går det att göra en enkel beskrivning av projektet?
— Projektet handlade om utveckling av haptiska kommunikationsteknologier, som skulle vara användbara på tre olika områden; att fånga upp information om omgivningen, att förmedla denna information till användaren på ett enkelt men meningsfullt sätt samt att interagera med detta system på ett enkelt och roligt sätt. När projektansökan var klar hade vi definierat sju olika arbetsområden som behövdes för att närma sig målet. På engelska definierades målet som en ”Smart, User-friendly, Interactive, Tactual, Cognition-Enhancer that Yields Extended Sensosphere” – som också utmynnade i förkortningen SUITCEYES. Fritt översatt är det en smart, användarvänlig, interaktiv och taktil kognitionsförbättrare som utökar det kännbara området. Mer förenklat var målet att förbättra möjligheterna till taktil kommunikation och taktil omvärldsuppfattning för personer med dövblindhet.
De olika delarna vi arbetade med var:
- Användarbehov, policystudier, samhälle och social inkludering – att ta reda på hur det ser ut för att dels ha något att utgå från och dels något att stämma av mot.
- System för att samla in, tolka och sortera information från den omgivande miljön.
- Perception och navigation – ett system för att omvandla informationen från punkt två till det haptiska gränssnittet i punkt 4.
- Smart haptiskt gränssnitt – att utveckla och skapa mjuka, haptiska, textilbaserade gränssnitt som är möjliga att anpassa efter varje individ.
- Uppfattningen av haptik och testning av prototyper – att testa och dokumentera hur olika haptiska signaler uppfattas av olika testpersoner. Precis som för andra sinnen är det hjärnan som tolkar signalerna från hudens känselceller, och vad vi känner behöver inte alltid vara samma som det som faktiskt presenterats haptiskt.
- Spel och social interaktion – möjlighet att lära sig verktygen som projektet tar fram på ett effektivt och roligt sätt samt möjlighet att ha roligt tillsammans med andra.
- Spridning och användning av projektets resultat.
Därtill kom förstås också projektledningen och hantering.
Mitt i projektet drabbades världen av coronapandemin. Vilka konsekvenser fick det för projektet?
— Pandemin påverkade oss på många sätt, men det som påverkade projektet allra mest var svårigheten att genomföra en del av användartesterna som planerat. Utöver det kunde vi inte träffas fysiskt under projektets sista år. Därtill gjorde komponentbristen i världen, som också delvis beror på pandemin, att slutförandet av uppgifterna blev försenade. Därför behövde vi, precis som flera andra projekt, be om sex månaders förlängning. Det hade sina egna utmaningar! Till exempel var några projektmedlemmar anställda under den ursprungliga projekttiden, så vi blev tvungna att anställa dem i ytterligare sex månader utan att extra medel anslogs. Det var såklart en utmaning, men vi fick liksom alla andra hitta en lösning till de oförutsedda omständigheterna. Trots de här utmaningarna lyckades vi ändå uppnå våra mål!
Vilka resultat från SUITCEYES tycker du är viktigast?
— Det finns flera olika resultat… Om vi pratar om de resultat som projektet skulle uppnå enligt ansökan, uppnådde vi dem mer än väl. Jag har förstått att det finns personer som är besvikna över att projektet inte ledde fram till en färdig ”produkt”, som går att få tag i direkt. Det vi har producerat är ett flertal olika prototyper. Vi vill så klart också att våra resultat ska leda till färdiga produkter, som kan köpas och ge direkt nytta, men SUITCEYES var ett forskningsprojekt. Målet var att skapa underlag för andras produktutveckling och för vidare forskning.
Ett antal av projektets delar är möjliga att använda redan nu, bland annat i form av program med öppen källkod och rapporter som kan bli underlag för fortsatt forskning. Programmen kan som vem som helst kan ladda ner, utveckla vidare och använda, Det finns till exempel en app för att skapa haptiska signaler, en beskrivning av hur man bygger sändare och mottagare med vibratorer som kan användas med den appen. Det finns också detaljerade instruktioner om hur prototypvästarna kan produceras på en industriell nivå. Personer med tekniska kunskaper kan alltså bygga en egen kopia av prototypen eller vidareutveckla den med hjälp av de instruktionerna. Förhoppningsvis kommer någon från industrin att så småningom producera färdiga produkter baserat på våra resultat!
Ytterligare ett resultat, som kan vara ännu viktigare på sikt, är att vi är över 30 forskare som tidigare inte kände till något om dövblindhet. I dag har vi med oss det i vår kunskapsbas. Det här upptäcker jag själv när jag läser projektansökan. När vi skrev om dövblindhet i den använde vi ett språk som vi inte skulle använda i dag. Tack vare att vi hade med personer med dövblindhet i projektet fick vi både enormt mycket kunskap och en djupare förståelse!
Lägg till detta att ett projekt som vårt på olika sätt involverar hela högskolan. Allt från rektor till många studenter har uppmärksammat att dövblindhet finns. Vi har fått presentera projektet på många konferenser, stått på bokmässan med mera. Dessutom har projektet på olika sätt synts i media. Plötsligt hörde vi ”Spanarna i P1” sitta och prata om smarta kläder för personer med dövblindhet!
För dig själv, vad är det viktigaste du tar med dig från projektet?
— Jag lärde mig så mycket om dövblindhet och de utmaningar som personer med dövblindhet möter. De tankar jag tidigare haft om tillgänglighet och rättigheter för alla, har blivit så mycket tydligare och mer konkreta. Därför kan jag också berätta mer om det för andra, och kanske få fler att tänka vidare.
Det har också blivit en känslomässig skillnad. Förr förstod jag inte hur det kunde vara att leva med dövblindhet. Jag kunde bara tänka på mörker, tystnad och ensamhet. Jag visste inte hur rikt ett liv med dövblindhet ändå kan vara. Jag förvånades över att en efter en av deltagarna med dövblindhet i vår intervjustudie beskriver sina liv som fullständiga. Där finns passioner, hobbyer och aktiviteter, som i vissa fall går långt utöver vad jag själv kunde göra. Samtidigt kom jag att se utmaningarna på en helt annan nivå. Jag insåg hur mycket planering och tanke som de behöver lägga ner på även de enklaste aktiviteter. Nu kan jag titta på föremål, utrymmen och mönster och se hur lätt de med mycket små justeringar kan ändras, för att underlätta användningen för personer med dövblindhet. I dag designar vi helt utifrån att man både ser och hör! Det är ingen som ifrågasätter att det behövs gatubelysning för att se bättre på natten, men det är få som tänker på hur man kan underlätta för dem som inte är hjälpta av belysningen. Vi som samhälle underlättar inte så mycket som vi borde. Det finns många begränsningar, men det kan vi ändra på! Hur som helst, mitt liv har blivit berikat av insikterna i dövblindhet och av alla som jag har lärt känna genom det här projektet.
Kommer du fortsätta med andra projekt som rör dövblindhet framöver?
— Det hoppas jag! Vi har redan lämnat in två projektansökningar till EU som vi väntar svar på, och arbetar på fler ansökningar. Vi försöker även starta ett centrum för forskning relaterat till inkludering, tillgänglighet och lika rättigheter och möjligheter för alla. Men, oavsett vilka projekt jag kommer att arbeta med framöver, kommer jag definitivt alltid ha dövblindperspektivet med mig!
TEXT: Karin Jönsson
Tidigare nyheter om projekt SUITCEYES på nkcdb.se
Smarta kläder talar om vad som händer
Nya översiktsartiklar från SUITCEYES om dövblindhet, funktionsnedsättning och ny teknik
Projekt SUITCEYES redovisar plagg som kan tolka omvärlden för personer med dövblindhet
Skriv ut