Han lyckades! I förra veckan paddlade Torbjörn Svensson över ett av världens mest trafikerade sund, det mellan Helsingör och Helsingborg, trots att han har dövblindhet.
Lite nervöst var det i starten, som gick nedanför Kronborgs slott på den danska sidan. Följebåten hade gått sönder och var fanns drönaren som skulle filma färden?
Men i väg kom de. Och samhällets stöd för personer med dövblindhet var plötsligt en fråga för både medier och allmänhet.
I sitt tacktal ställde Torbjörn Svensson frågan:
— Tänk själva vad ni skulle vilja göra om ni hamnar i en sån här situation. Vill ni bli instängda eller vill ni leva i frihet som jag fick göra i dag?
Sällan har ett dövblindevent mötts av en så stor välvilja som ”Deafblind Challenge”. Mängder med sponsorer har ställt upp, allt från företag till studieförbund och intresseorganisationer. Allt för att uppmärksamma en svår funktionsnedsättning och vikten av samhällets stöd.
Kamp för rätt stöd
Torbjörn Svensson har Ushers syndrom och är en av många som kämpar för att få de insatser som behövs att kunna leva ett bra liv. I hans fall handlar det om för få timmars ledsagning. För andra om indragen personlig assistans, problem med färdtjänst, tillgång till tolk eller ett jobb.
På plats i Helsingör fanns Förbundet Danske Dövblinde, FDDB som bjöd på champagne och kransekage, informerade om dövblindhet och hejade på vid avfärden.
På den svenska sidan fanns Förbundet Sveriges Dövblinda som informerade om sin verksamhet tillsammans med oss, Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor.
De som ville – vilket var många – fick sätta på sig fingerad optik (glasögon med olika typer av synnedsättningar) och hörlurar och därefter ge sig ut på en liten promenad med ledsagare.
Besökarna fick också testa Ready Ride, den teknik som Torbjörn Svensson använde sig av för att hålla rätt kurs på havet. Hjälpmedlet består av fyra vibratorer som sätts fast på kroppen och styrs av en annan person som signalerar om den som inte ser ska röra sig åt höger, vänster eller kanske stanna.
Bland övriga utställarna fanns Iris hjälpmedel och taktilmassören Kerstin Dahl vars intäkter gick till fonden Mama Magnus, som stöttar barn med dövblindhet i Östafrika. Höganäs blåsorkester spelade och det bjöds på grillad korv, frukt, kaffe och bullar.
Ute på havet var det dövblindtolken, tillika kanotinstruktören Lena Olsson som skötte Torbjörns navigering med Ready Ride.
— Vi har såklart testat systemet och det funkar bra. Men eftersom teknik kan haka upp sig har vi en reservplan. Om något händer paddlar jag upp intill Tobbes kajak. Är det bråttom har vi kommit överens om några signaler som jag ska dunka med min paddel i hans kajak, sade hon.
Intensiva förberedelser
Först i den lilla konvoj som några minuter efter utsatt tid lämnade Helsingör fanns proffspaddlaren Leif Davidsson. Efter kajakerna en följebåt. Just med den uppstod ett problem. Första följebåten kunde inte användas och en ny måste rekvireras. Den allra första biten av äventyret skedde alltså utan följebåt. Men ute på öppet hav fanns den på plats som en extra – och väl synlig – försäkring.
På sin blogg Att leva med RP skriver Torbjörn Svensson själv om sin upplevelse:
Ok, då räknar jag ner! 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 NU!” Med handflatan slår jag ner i bryggan för att signalera min start. Nu är det dags att lämna tryggheten i Helsingörs småbåtshamn. Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn. Hur kan jag inte vara nervös?
Jag vet inte, ärligt talat, men jag ser något denna vackra sommardag. Jag ser mina barns ansikten. Där långt borta, långt bortom syn och hörsel, står mina barn och väntar på sin pappa. Sin pappa som skall paddla över Öresund.
Glädje och frihet på havet
Vädret var fantastiskt med strålande sol från klarblå himmel. Men vinden låg på och strömmarna i sundet är starka. Stundtals var paddlingen lite jobbig. Insikten om att väldigt stora båtar samtidigt rörde sig på Öresund fanns där men rädslan lyckades aldrig få övertaget över den starka känslan av glädje och frihet.
Från bloggen:
Jag vet att runt mig så har jag världens bästa stöd i form av en fantastisk dövblindtolk/kanotist och ett proffs som paddlar. Så jag låter vibrationerna gå igenom mig och paddlar på. Vågorna flyttar kajaken åt olika håll, och stundtals så kränger det till ordentligt. Men jag tuffar på, låter motorn i mig jobba på i jämnt tempo för att beta av sträckan. Ett paddeltag i taget.
Hur lång tid skulle det hela ta? Två timmar eller mindre? Leif Davidsson skrattade åt frågan innan starten i Helsingör och försäkrade att flera timmar skulle det i alla fall inte ta.
På den svenska sidan pågick en tävling om saken. Första priset var ett presentkort på 200o kronor i en matbutik. Torbjörn själv hoppades klara av det hela på 45 minuter.
Massiv mediebevakning
Media har följt utmaningen från start. Ett stort antal förhandsartiklar, radio och tv-inslag har publicerats och nu, när det var på riktigt, fanns mängder med journalister på plats. Både på den svenska och danska sidan. Skånes taltidning är ett av de medier som följt projektet. Här finns ett förhandsreportage, och här är ett ljudreportage från själva paddlingen som följdes av Dodo Parikas på Skånes taltidning
Omkring 300 personer stod på kajen i Helsingborg och applåderade när Torbjörn steg i land, en timme, två minuter och 36 sekunder efter start.
Från bloggen:
Så plötsligt är allt bara lugnt. Kajaken slutar att röra sig i takt med vågorna och den tidigare vinden tonar bort. Min tolk paddlar upp bredvid mig och tecknar att nu är vi inne i norra hamnen, och folk står och hejar och tjoar. Jag ser dem inte men jag känner dem. Det känns att de finns där och för mitt inre så försöker jag visualisera dem. Känna deras stöd som sträcker sig över vattnet mot mig. Så hamnar jag vid bryggan till slut, vrålar ut all kärlek, känsla av seger och saknad när jag sträcker ut mina knutna nävar mot skyn. Känner den hårda bryggan mot min hand och slår till den. Det är mycket folk här, säger min tolk, och jag känner ”ta mig tusan” det. Märker att mina barn är där, och hela min kropp fylls av deras värme när de rusar in i min famn. Gud vad jag älskar er, Alva och Hugo.
ANNE JALAKAS, text och foto. Foto även MONIKA ESTENBERGER
Skriv ut