Att dölja och fördröja är en vanlig strategi när synen försämras. Och anhöriga ligger nästan alltid steget efter.
− Det märks ju inte så mycket hemma. Jag blev expert på att lura min omgivning. Det var inte förrän en vän skällde ut mig för att jag tagit en trappa i stora kliv trots att jag såg så dåligt som jag insåg att jag måste börja träna på den vita käppen, säger John Sundholm.
Han kontaktade syncentralen och började träna. När han i samma veva började på sjukgymnastutbildningen bestämde han sig för att använda käppen varje dag även om han inte behövde det. Det var ett sätt att börja med en ny insats i ett nytt sammanhang.
− Jag skulle träffa nya människor och tänkte att det skulle bli jobbigare om jag började med käpp efter en termin. Nu blev utbildningen en viktig del av min rehabilitering.
I dag är käpparna, inte käppen, en självklar del av vardagen. John Sundholm har ett antal som han växlar mellan.
− Precis som de flesta har flera par skor och väljer olika beroende på om man ska ut i skogen eller på konferens.
På Nkcdb:s nationella dagar 2015 föreläste han och Anitha Svensson, om orientering, förflyttning och ledsagning.
Få börjar frivilligt
Under sina 30 år som synpedagog har Anitha Svensson inte träffat många som självmant kommit och bett om en vit käpp. Oftast krävs ett långt motivationsarbete.
− Men när vi väl lyckats är det fantastiskt att få vara med när en människa återtar makten över sitt eget liv. Bara en sån sak som att själv kunna bestämma om man vill beställa färdtjänst eller ta bussen hem, säger hon.
Den vita käppen är alltså inte en utan flera.
Markeringskäppar finns i två olika utföranden. En har en knopp som handtag, den andra ett golfhandtag. Käppen markerar för omgivningen att här är en person med synnedsättning men visar också användaren om det finns ett hinder i vägen. Den fungerar även som inomhuskäpp och finns i olika längder. De flesta nybörjare vill ha en kort käpp.
− Oavsett hur kort käppen är tycker man den är för lång eftersom man inte vill ha någon alls. Men vi råder alla att välja en lång käpp. När man går med en längre käpp går man med rakare rygg säger John och Anitha.
Teknikkäppar finns i olika längder och utföranden. Kellererkäppen är en tvådelad teleskopkäpp och den lättaste som finns på marknaden i dag. Ultraflex är en hopfällbar teknikkäpp med trähandtag.
Doppskor, som sitter i slutet på käppen, finns i många utföranden som var och en ger olika information om underlaget. Både när det gäller val av käpp och val av doppsko gäller det att pröva sig fram.
John Sundholm har sina favoriter:
− På konferenser använder jag Ultraflex som går att vika ihop. Annars är Kellerer en favorit eftersom den är lätt och stadig. Inomhus är det markeringskäpp som gäller. Åker jag utomlands tar jag med två käppar, utifall att en skulle gå sönder.
Käppar för dövblindhet
I dag växer också en ny standard fram där käppar märks med rött för att visa att användaren har dövblindhet eller kombinerad syn- och hörselnedsättning. Mer information hittar du här: http://www.fsdb.org/Vit-kappmedrodamarkeringar.html
Att lägga tid på träning är viktigt.
− Det är mycket att få ihop. Det man upplever med fötterna, med käppen, det man hör, ser och luktar, sol och vind. Allt spelar in. När man pendlar gäller det att inte hålla för hårt i käppen, utan med ett löst grepp. Då känner man bättre vad som händer på marken. Men inte pendla över hela trottoaren så att ingen annan kommer fram, säger Anitha Svensson.
I trånga utrymmen, till exempel i tunnelbanan, gäller det också att vara lite försiktigt så man inte fäller sina medmänniskor. Samtidigt kan det vara nödvändigt att ”käppa” lite hårdare med den så att folk märker att det kommer någon. I dag är många så upptagna av att titta på sin mobil att de inte ser vad som händer mitt framför ögonen.
Skrämmande att lämna ut sig
− Käppträning handlar om tillit. Man måste lämna ut sig till någon som ska lära en det man själv tycker är skrämmande, säger Anitha Svensson. Men det leder oftast till något mycket positivt.
− Att träna så mycket att grunden är säker har man stor nytta av, säger John Sundholm. Jag går rätt avspänt på gator där jag känner mig hemma, om det är lite folk och lite trafik. Men så fort det är grus på trottoaren misstänker jag att de grävt en grop och börjar ”käppa” mer noggrant. Gör jag mig illa är det ofta för att jag slarvar där jag känner mig säker.
Inte dra och släpa
Att ledsaga någon som inte ser är en konst i sig. Det gäller att inte dra och släpa personen man ledsagar. Och aldrig släppa greppet och lämna av någon rakt ut i intet.
− Det känns väldigt obehagligt. Det är bäst att bli lämnad vid en referenspunkt som man kan ta stöd mot, till exempel en stol eller en vägg, säger John Sundholm som med åren utvecklat användbara strategier.
− Ibland händer det att färdtjänstchauffören vill dra i mig. Men då tar jag fram kortet, vilket de ju vill ha. Samtidigt som chauffören tar emot detta tar jag tag i hans eller hennes arm.
− Det är också bra att ha käppen med när man blir ledsagad. Då förstår andra varför det kommer två i bredd.
Den generella regeln är att ledsagaren ska vara ett halvt steg framför och den som blir ledsagad håller i ledsagaren strax ovanför armbågen. Det gäller också i trappor. Svängdörrar bör undvikas, ofta kan man välja en vanlig dörr intill.
Fler goda råd och exempel finns i En liten gul bok om ledsagning
ANNE JALAKAS, text och foto
Skriv ut