Samtalsgrupper bryter ensamheten för äldre med dövblindhet

Vem är jag när jag inte existerar i någon annans minne?  När min livsledsagare är borta, vännerna har dött, kanske också barnen?
— Man kan bli väldigt ensam och känna det som om man håller att lösas upp som människa. Att delta i en samtalsgrupp kan inte ersätta dem som försvunnit men bryta ensamheten och hjälpa till att skapa nya relationer, säger Karin Moreau Andersen, dövblindkonsulent vid danska CFD.

På Nkcdb:s konferens om äldre som har problem med både syn och hörsel föreläste hon om samtalsmetoden ”Fortæl for livet”  (berätta för livet).  Den går ut på att fånga upp viktiga livsberättelser. Den som berättar får nya vittnen till sitt liv och blir,  genom att lyssna på andras berättelser, vittne till deras.

— De jag arbetar med är ofta ensamma och isolerade, både på grund av sin dövblindhet men också för att de förlorat så många människor i sitt liv, säger Karin Moreau Andersen

—  Om ingen finns kvar  finns en risk att ens livshistoria helt glömts och att ens identitet blir urholkad.

Dövblindhet försvårar en aktivt ålderdom

Metoden har inte utvecklats för personer med dövblindhet men Karin Moreau Andersen tycker att den kanske behövs ännu mer för den här gruppen som har svårare än andra att leva upp till idealet om en aktiv ålderdom.

—  Vi har en vision om att gamla inte ska sitta isolerade i sina hem utan delta i olika typer av aktiviteter. Det kan vara träffar på en dagcentral eller stolsgymnastik. Problemet är att fokus ligger på aktiviteten, samvaron kommer på köpet. Men har man dövblindhet kan det vara omöjligt att hänga med i samtalet och risken finns att man känner sig ännu mer ensam bland många än när man är ensam i sitt hem.

Berätta för livet bygger på 4-6 deltagare och en aktiv gruppledare. Metoden kan påminna om självhjälpsgrupper men här pratar man inte med varandra och får inte avbryta någons berättelse. I stället är det gruppledaren som intervjuar deltagarna en och en utifrån ett givet tema.

Det danska pilotprojektet genomfördes hösten 2018. De fyra deltagarna, tre kvinnor och en man, var mellan 82 och 96 år gamla och hade alla  förvärvad dövblindhet. De rekryterades genom personliga besök.

Får inte finnas misstanke om demens

— Det var ett stort jobb att få ihop det. De skulle bo någorlunda nära varandra för att taxitransporten skulle fungera. Och det var jättesvårt att hitta en tid som fungerade för alla. Det var läkarbesök och hemtjänst och allt möjligt som inte var lätt att koordinera. Men till sist gick det.

—  Det var  viktigt att deltagarna hade så god kognitiv förmåga att de  kunde både minnas och berätta. Det fick inte finnas misstanke om demens. Man skulle kunna förflytta sig en liten bit på egen hand, kunna sitta runt ett bord och kunna höra en annan person tala.

Det här är vad som behövs för samtalsgruppen:

• En utbildad gruppledare. Karin Moreau Andersen gick en tvådagarsutbildning i narrativ intervjuteknik som går ut på att lyssna på sprickor i berättelserna och framhäva de element som har betydelse för berättaren.
• Om deltagarna tillhör ungefär samma generation ökar chansen att de vill fortsätta träffas efteråt. Helst ska gruppledaren inte känna dem alltför väl.
• Konceptet bygger på tio möten à 1,5 timme. Det kan låta mycket och länge men tiden flyger.
• En bra lokal, samma varje gång, med bra ljudmiljö. Kaffe och kaka för att öka trivseln.
• Toalett nära.
• Tystnadsplikt. Det som sägs i rummet sprids inte utanför gruppen.
• Gott om tid, lugnt tempo och tålamod. Alla ska få tid att berätta men millimeterrättvisa är inte nödvändigt.

—  Många som nått hög ålder har fysiska skavanker och dålig erfarenhet av att röra sig utanför hemmet. Finns det toalett? Tänk om jag ramlar? Det kan bli en oöverstiglig ond spiral. Vi hade dramatik in i det sista. Dagen före första mötet hade jag tre återbud. Men vi lyckades ordna så att alla kunde vara med.

—  Som regel är det gruppledaren som sätter igång samtalet som utgår från det  tem man kommit överens om. Vi valde Odense, staden där vi alla bor, för första träffen. Hur hamnade jag här? Vad är min historia i staden? De övriga träffarna handlade om bland annat barndom, skolgång, familjeliv och kriget – alla var barn eller tonåringar under andra världskriget och det var en viktig del av deras liv.

Gruppledarens roll är central

Intervjutekniken bygger på att varje deltagare pratar med gruppledaren som samtidigt för anteckningar. Nästa möte ges en kort resumé av vad som sades.

—  Jag fick varje gång massor med frågor om varför jag satt och skrev hela tiden. Först trodde jag att de var oroliga för att jag skulle offentliggöra deras berättelser. Sen förstod jag att de själva ville ha anteckningarna, säger Karin Moreau Andersen.

De fyra deltagarna hade helt olika personligheter. Den äldste mannen var en god berättare men nästan omöjlig att få tyst på. En kvinna i nittioårsåldern hävdade att hon inte mindes någonting men allt eftersom hon lyssnade på de andra kom historierna långsamt tillbaks till henne.

—   Hon förlorade sin mamma som mycket ung och trodde att hon själv skulle dö i samma sjukdom. Rädslan fanns med henne under hela livet.

—   En annan deltagare kom från fattiga omständigheter på landet. Hon förlorade sin syn helt men hade ändå en väldigt ljus syn på livet. En tredje hade också mist sin mamma som ung och inte fått tillräcklig omsorg under hela barndomen. Men i sin livshistoria fokuserade hon på de resor hon gjorde och de vänner hon fått runt om i världen och som hon fortfarande höll kontakt med.

Gruppledarrollen är inte helt enkel utan kräver övning. Risken finns annars att det blir en kronologisk berättelse, först hände det här och sen hände det där. Gruppledarens uppgift är att fånga de element som är de viktigaste för berättaren och spinna vidare på dessa.

”Varje människa är alla sina åldrar”

—   Det gäller att skapa en god stämning, hålla i dirigentpinnen och kunna fläta berättelserna in i varandra. Allt gjort med respekt så att deltagarna behåller sin lust att berätta vilket är mycket viktigt. Samtalet pågår mellan gruppledaren och deltagaren. De andra kan markera att de har en fråga om det som sägs men inte räcka upp handen och säga ”det där känner jag igen och nu ska jag berätta om…”.

—   Att varje människa  är alla sina åldrar samtidigt blev tydligt när temat var skolan. När jag försökte avbryta en deltagare blev hen tyst. Sen kom kommentaren ”är det rast nu?” Det var lite på skämt men plötsligt var det fyra skolbarn som satt runt bordet.

Hur har det gått sen? Blev deltagarna vänner?  Kanske. En återträff har ordnats och när de möts på månadsträffar som föreningen danska dövblinda ordnar brukar de söka upp varandra varje gång. Så var det inte förr.

FAKTA/Samtalsgrupper för äldre

När man förlorar de människor som följt en genom livet och kunnat definiera en som människa riskerar man att drabbas av  narrativ ensamhet menar Andreas Nikolajsen och Morten Hedelund som utvecklat ”Fortæl for livet”. De gjorde det som psykologistuderande vid Köpenhamns universitet i samarbete med den danska fonden  ”Ensomme Gamles Værn”.
En av dem som inspirerat dem är en australiske familjeterapeuten Michael White.  En annan är Barbara Meyerhofer vars forskningsprojekt i Los  Angeles handlar om judiska överlevare från koncentrationslägren som förlorat sina anhöriga.
”Fortæl for livet” används i den danska organisationen ”Ensomme  gamles værn”. Här finns en dokumentär  som beskriver metoden.

Läs mer om dövblindhet och hälsa i artikelsamlingen

ANNE JALAKAS, text och bild