Snabblänkar:
Denna text ger en överblick av mänskliga rättigheter i internationell rätt med direkt relevans för personer med dövblindhet, relationen till delar av svensk rätt och hur olika juridiska normer kan användas. Syftet är att ge en översikt av reglering som är viktiga för att bättre kunna hantera svårigheter som kan uppstå i mötet mellan personen med dövblindhet och ett samhälle som funktionshindrar. Att leva med dövblindhet innebär vissa utmaningar. Att ha nedsättningar på både syn och hörsel får enligt den nordiska definitionen av dövblindhet alltid påverkan på områdena kommunikation och socialt liv, information och säker orientering och förflyttning. I texten är aspekter som relaterar till dessa områden särskilt i fokus.
Rättigheter och skyldigheter är viktiga delar av ett demokratiskt samhälle. Sedan andra världskriget har de mänskliga rättigheterna utvecklats i takt med samhället. De mänskliga rättigheterna ger vägledning om förhållandet mellan stat, samhälle och individ genom ett regelverk som skyddar individens rättigheter och lägger fast statens skyldigheter och ansvar gentemot den enskilde. Internationella konventioner om mänskliga rättigheter är juridiskt bindande för staten och ska genomföras i Sverige genom lag och andra styrmedel. De svenska författningarna – lagar, förordningar och föreskrifter – är ofta direkt verksamma mellan det allmänna och individen.
FN-konventioner reglerar rättigheter och skyldigheter
Grunden till de mänskliga rättigheterna finns i inledningen av Förenta Nationernas (FN) allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. FN slår fast att de mänskliga rättigheterna tillkommer oss alla av den enda anledningen att vi är människor. De är universella, odelade och samverkande och olika rättigheter får inte graderas eller ställas emot varandra. Mänskliga rättigheter är inget abstrakt utan tvärtom mycket konkret och ger vägledning i frågor som ”vad behövs för att perspektivet om barnets bästa ska genomsyra kommunens planering?”, ”hur ska personer med dövblindhet få delaktighet i samhället?” och ”hur ska diskriminering motverkas och jämlikhet säkerställas?” FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna utgör ramen och fundamentet. Utifrån den har andra FN-konventioner utarbetats. Den senaste är FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, i det följande kallad Funktionsrättskonventionen.
Några av de internationella konventioner som Sverige har åtagit sig att följa gäller mänskliga rättigheter. De gäller alla människor, oavsett funktionalitet eller annan egenskap. Konventionerna blir inte automatiskt verksamma som lagar i Sverige. Systemet bygger på att det offentliga i Sverige ska göra vissa saker för att rättigheterna ska säkerställas och åtagandena enligt konventionen fullgöras.
Den som möter personer med dövblindhet kan läsa konventionerna ur ett dövblindspecifikt perspektiv. Några centrala dokument att ha koll på är:
• FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har lagt grunden för alla efterföljande juridiskt bindande och andra typer av dokument som rekommendationer inom FN-systemet.
• Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (ICERD) från 1965 förbjuder varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung som hindrar åtnjutandet av de mänskliga rättigheterna.
• Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) från 1966 är de första allmänna konventionerna om de mänskliga rättigheterna.
• Kvinnokonventionen trädde i kraft 1981 och lyfter fram regeringars skyldighet att både i lagstiftning och praktik avskaffa de vanligaste formerna av diskriminering av kvinnor på grund av kön.
• Barnkonventionen från 1989 syftar till att ge barn oavsett bakgrund rätt att behandlas med respekt och komma till tals. Barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla åtgärder som rör barn. Den som är under 18 definieras som barn. Konventionen blev svensk lag 1 januari 2020.
• Funktionsrättskonventionen från 2006 gäller i Sverige sedan 2009. Den skapar inga nya rättigheter utan syftar till att undanröja hinder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Konventionen ger stöd åt kravet på att staten aktivt ska involvera personer med funktionsnedsättning och ha nära samråd med deras organisationer. Det gäller såväl vid utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer som i andra beslutsprocesser som rör personerna.
• Yogyakartaprinciperna har utvecklats för att vägleda arbetet för rättigheter kopplade till sexuell läggning och könsidentitet. Rekommendationen om HBT-personers rättigheter antogs 2010 av Europarådet och innebär att homo- och bisexuella samt transpersoners rättigheter blev mer synliga och tydliga. 2011 röstade FN igenom en resolution för att motarbeta diskriminering och våld på grund av sexuell läggning och genusidentitet.
Funktionsrättskonventionens artiklar om rättigheter och skyldigheter – alla delar av det allmänna har ett ansvar
Funktionsrättskonventionen grundar sig på insikten om att mänskliga rättigheter gäller alla personer med funktionsnedsättning och konkretiserar hur det ska gå till. Konventionen innehåller de mänskliga rättigheterna förklarade i en funktionshinderkontext och bygger på mänsklig mångfald som grund. Traditionella rättighetsformuleringar som rätten till yttrandefrihet, privat- och familjeliv, arbete, fritid, utbildning omfattas. Även nyare formuleringar som rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen finns med (artikel 19).
Politiker, tjänstemän och beslutsfattare på alla nivåer har ett ansvar för att konventionen följs och måste alltså känna till sina skyldigheter. Nedan finns några exempel ur konventionen som kan laddas ner i sin helhet här.
Konventionen finns också på lättläst svenska. Läs den på Myndigheten för delaktighets webbplats.
Det praktiska ansvaret för att den enskilde får tillgång till sina rättigheter utan att diskrimineras ligger i Sverige till stora delar på myndigheter, kommuner och regioner. Det är en följd av att staten åtagit sig att rättigheterna ska komma alla personer med funktionsnedsättning till del även om det allmänna är organiserat i olika nivåer.
Det allmänna ska bland annat enligt artikel 4 aktivt verka för att rättigheterna tillgodoses genom att stifta lagar, skapa handlingsplaner, tillsätta budget samt genom att instifta en oberoende funktion för granskning av genomförandet. Förenklat kan sägas att staten inte ska ingripa i människors liv på ett sätt som begränsar deras rättigheter utan att det finns ett rimligt syfte samt att ingreppet står i proportion till syftet.
Artikel 5 utvecklar icke-diskriminering och jämlikhet. Förutom att förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning ska staten se till att aktivt arbeta för att personer med funktionsnedsättning ska vara jämlika, inte enbart vara fria från diskriminering. Det är en återkommande dimension i Funktionsrättskonventionen att staten har skyldigheter att agera för jämlikhet på olika rättighetsområden. Artikel 6 erkänner att kvinnor med funktionsnedsättning är utsatta för flerfaldig diskriminering och att staten måste vidta åtgärder för att stoppa detta. I artikel 7 sägs att barn med funktionsnedsättningar ska ha samma rättigheter som andra barn och att staten ska säkerställa att de kan göra sina röster hörda och tala om hur de vill ha det.
Frågor som kommunikation och socialt liv, information och säker orientering och förflyttning finner flera beröringspunkter i konventionens artiklar. Artikel 9 handlar om att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations-och kommunikationsteknik (IKT) och IKT-system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten. I punkt f) framgår särskilt att staten ska ”främja andra ändamålsenliga former av hjälp och stöd till personer med funktionsnedsättning för att säkerställa deras tillgång till information”.
Artikel 19 reglerar rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen. Det är kanske den bredaste rättigheten i konventionen, och den kan användas som grund för att koppla samman andra artiklar och rättighetsområden till tanken om vad som krävs för att säkerställa att individen får utöva sin handlingskraft i paritet med andra utan funktionsnedsättning. Artikel 19 innehåller särskilt rätten till individuella stöd för att den ska kunna leva ett självbestämt liv i samhällets gemenskap. Saker som tolktjänst på olika samhällsområden, stöd för personlig rörlighet och tillgänglighet i samhällets olika verksamheter kopplas till detta.
Artikel 20 konkretiserar rätten till personlig rörlighet med att staten ska ”underlätta personlig rörlighet för personer med funktionsnedsättning på det sätt och vid den tid de själva väljer och till överkomlig kostnad” och ”underlätta tillgång för personer med funktionsnedsättning till hjälpmedel av kvalitet och andra former av assistans och annan personlig service, inklusive genom att göra dem åtkomliga till rimlig kostnad.”
Artikel 21 konkretiserar rätten till yttrandefrihet, åsiktsfrihet samt tillgång till information. Enligt artikeln finns en rätt för alla personer med funktionsnedsättning att ”utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer”. Staten ska enligt punkt b) ”godta och underlätta användning i offentliga sammanhang av teckenspråk, punktskrift, alternativ och kompletterande kommunikation och alla andra tillgängliga medel, former och format för kommunikation som personer med funktionsnedsättning själva valt” och enligt punkt e) ”erkänna och främja användning av teckenspråk. ”
Artikel 29 reglerar rätten till det politiska och offentliga livet. Artikel 30 reglerar rätten till deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott, och av punkt 4 framgår att ” 4. Personer med funktionsnedsättning ska ha rätt på lika villkor som andra till erkännande av och stöd för sin särskilda kulturella och språkliga identitet, däribland teckenspråk och dövas kultur.”
För att säkerställa att rättigheterna tillgodoses och Sveriges internationella åtaganden fullgörs sker övervakning av olika internationella organ. Det mest förekommande är att en kommitté skapas för en viss konvention för att göra övervakningen i dialog med Sverige och det civila samhället. Kommittéerna kan beskriva vad staten gör bra, om det finns anledning för oro samt rekommendera staten att göra vissa saker för att fullgöra sina internationella åtaganden. Det händer att Sverige kritiseras för att inte genomföra rättigheterna fullt ut. Vad internationella övervakningsorgan konstaterat finns att läsa på regeringens hemsida för mänskliga rättigheter.
Hur är det möjligt att kräva sin rätt?
Även om staten ska verka för att rättigheterna kommer alla till del behöver enskilda ofta bevaka sina rättigheter och vara aktiva om det sker en rättighetsöverträdelse. Staten kan genom olika åtgärder både hindra rättighetsöverträdelser genom att inte ingripa i vissa situationer, och samtidigt aktivt verka för att tillgodose rättigheterna i andra situationer. Om en enskild vill kräva sin rätt, exempelvis att förmå staten att sluta med ett ingripande eller vidta en åtgärd, behövs myndigheter och domstolar som enskilda kan vända sig till.
FN-systemet bygger på att rättigheterna ska säkerställas i landet. Det finns möjligheter för staterna att ansluta sig till protokoll till konventionerna som gör det möjligt för individer att klaga till den aktuella övervakningskommittén för att få påståenden om rättighetsöverträdelser prövade. Klagomålsprocesserna kan vara ansträngande och är tidskrävande. Sverige har ratificerat protokollet till Funktionsrättskonventionen som möjliggör individuella klagomål kring artiklarna i Funktionsrättskonventionen. För att kunna göra det måste en enskild först ha vänt sig till nationella myndigheter och domstolar utan att det har lett till önskat resultat – ett individuellt klagomål till Funktionsrättskommittén tas bara emot om individen kan visa att den har klagat nationellt och frågan inte har kunnat lösas.
För att undvika att det uppstår ett behov av att vända sig till Funktionsrättskommittén med ett individuellt klagomål kan det vara fördelaktigt att argumentera utifrån rättigheterna i konventionen när en fråga om rättigheter enligt konventionen är aktuell i en kommun, myndighet eller domstol. Det går att hänvisa till en konventionsartikel som stöd för en viss tolkning av en svensk regel i lag eller annan författning. Samma sak gäller Europakonventionen, som är inkorporerad i svensk lag sedan 1994. Just Europakonventionen har en starkare ställning i svensk rätt än FN-konventionerna, bland annat med den skillnaden att det finns en domstol som dömer i mål om rättigheterna enligt den konventionen och att det finns en etablerad skadeståndspraxis. Barnkonventionen började gälla som svensk lag 2020, men det är inte tydligt att den i övrigt har större effekt på juridiska prövningar på grund av det, och Sverige har inte möjliggjort för individer att klaga till Barnrättskommittén.
Många av konventionsrättigheterna motsvaras helt eller delvis av svenska författningar. För tillgång till olika insatser ska individen söka om dem hos rätt myndighet, oftast kommunen eller Försäkringskassan. Det är viktigt att känna till förvaltningslagen (2017:900) och förvaltningsprocesslagen (1971:291) för de allmänna ramarna kring hur ansökningar går till och hur det går att navigera processerna kring dem. Det finns mer material om detta på Funktionsrättsguiden. Deras hemsida hittar du här. Det kan också vara viktigt att olika aktörer kan samverka för att hitta en bredare lösning om den enskilde önskar det. Läs gärna vår text om samverkan här.
Nedan följer en översikt av vissa svenska lagar och föreskrifter.
Sveriges riksdag styr samhället genom att stifta lagar och med andra styrmedel. Grunden för styrningen är grundlagarna, och av särskild vikt är regeringsformen (RF). I 1 kap. 2 § RF finns ett antal centrala målsättningar, bland annat att det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes rättigheter. Det allmänna ska också verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet samt motverka diskriminering, som kan uppstå bland annat på grund av ”funktionshinder” (sic). I 2 kap. RF finns en katalog med rättigheter som staten inte får överträda och i vissa fall även ska fullgöra. Det är viktigt att komma ihåg att den katalogen inte är lika omfattande som målsättningarna i 1 kap. 2 § RF och artiklarna i Funktionsrättskonventionen. I 8 kap. RF anges hur lagar och annan författning får skapas som ett led i styrningen av landet.
I Sverige finns en diskrimineringslag (2008:567) som syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.
Det är inte rimligt att göra en heltäckande översikt över de lagar och föreskrifter som rör personer med dövblindhet. Vissa områden är dock ofta förekommande för dövblindgruppen och här gör vi en snabb översikt över dessa. För aktuell lagtext rekommenderar vi Riksdagens hemsida. Nedan följer olika regleringar kopplade till olika sakområden som vi på Nkcdb ser är vanligt att personer med dövblindhet berörs av vilket bland annat handlar om områdena kommunikation och socialt liv, information och säker orientering och förflyttning.
Tillgänglighet
För att kunna nå målen om jämlikhet och delaktighet behöver samhället vara tillgängligt och inte stänga ute personer med funktionsnedsättning. Tanken går delvis till diskriminering, och om någon direkt diskrimineras i en verksamhet går det knappast att påstå att den är tillgänglig. Ibland sker utestängningen på andra sätt, ofta genom hur infrastrukturen, den byggda miljön, webbsidor eller information med mera är konstruerade. När en person inte kan ta del av en verksamhet över huvud taget eller med sämre villkor kan det vara på grund av bristande tillgänglighet. Det finns en reglering i diskrimineringslagen som förbjuder diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Även andra lagar, som arbetsmiljölagen (1977:1160), skollagen (2010:800), lagen (2018:1937) om digital offentlig service och den kommande lagen som ska genomföra EU-direktivet 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster.
Personer med dövblindhet är i behov av service och tillmötesgående åtgärder i samhället. Det kan gälla tillgänglighet i den fysiska miljön, som att det finns en taktil karta vid tågstationer, offentliga byggnader, teleslinga i offentliga lokaler, att inomhusmiljöer byggs med tanke på ljus och ljus, tillgång/rätt till tolk, textade och tolkade TV-program, bio- och teaterföreställningar med mera.
Habilitering, rehabilitering och hjälpmedel
När det gäller att få behandling och den mesta re-/habiliteringen för personer med funktionsnedsättningar så styrs det av Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Här stadgas att målet är god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen samt att den som har det största behovet ska ges företräde. Det är utifrån den skrivningen som Nationella modellen för öppna prioriteringar togs fram. Utifrån prioriteringsordningen kan det vara så att en person med dövblindhet har rätt att få hjälp före till exempel en person som enbart har en syn- eller hörselnedsättning utifrån att konsekvenserna och därmed behovet av stöd är större.
I 8 kapitlet 7 § Hälso- och sjukvårdslagen stadgas rätten till habilitering och rehabilitering, om rätt till hjälpmedel samt om rätt till tolk för vardagstolkning. Dock är det inte alltid regionens ansvar utan i vissa fall är det kommunen som har re-/habiliteringsansvaret, men det kan också vara arbetsgivaren, arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet/verksamhet som ansvarar för hjälpmedel eller andra insatser beroende på när och varför detta ska nyttjas.
Utöver traditionella hjälpmedel som till exempel hörapparat, slingor, varseblivningsteknik, vit käpp, förstoringshjälpmedel med mera så finns det många andra produkter som idag är till stor nytta och hjälp för en person med dövblindhet. Till exempel vissa appar i smarta telefoner som kan hjälpa till med orientering, hålla koll på vilket spår tåget går ifrån eller som är möjliga att läsa på tack vare den inbyggda förstoringen. I vissa regioner ser man inte detta som hjälpmedel eftersom det är så kallad konsumentteknik som man själv förväntas införskaffa. Detta kan bli till en nackdel för personer med dövblindhet som ofta har dålig ekonomi och därför kanske inte har råd att själv köpa produkten. En annan konsekvens kan vara att eftersom det inte ses som hjälpmedel får man inte heller support eller utbildning på att använda det. Nkcdb har en resursgrupp kring teknik och hjälpmedel dit du som professionell kan vända dig för att få råd och stöd.
Dövblindtolk
För att kunna leva ett aktivt liv och ha förutsättningar för delaktighet i olika situationer i samhällsgemenskapen behöver individer kunna kommunicera med andra människor i sin omvärld. För att detta ska vara möjligt behöver personer med dövblindhet många gånger tillgång till dövblindtolkar. En vedertagen definition av dövblindtolkning är att det ingår dessa tre delar:
1. språktolkning – tolkning av vad som sägs mellan den som har dövblindhet och annan. Det kan ske genom anpassat visuellt teckenspråk, taktilt teckenspråk, tydligt tal, skrivtolkning med anpassat text eller på annat sätt som just den personen kan ta emot kommunikation
2. syntolkning – beskrivning av bland annat miljö, personer, händelser, relationer, sociala samspel och atmosfär. Här blir det allt vanligare att socialhaptiska signaler används.
3. Ledsagning – hjälp att förflytta sig säkert.
Rätten till tolk ser lite olika ut beroende på vad det är för situation. I 8 kapitlet 7 § hälso- och sjukvårdslagen stadgas att regionerna ska tillhandahålla vardagstolkning. Innehållet specificeras inte närmare i lagen. Det är heller ingen rättighetslag och man kan därför bli utan tolk till exempel på grund av att det inte finns tolk att tillgå. De flesta regioner har en prioriteringsordning som gör att till exempel läkarbesök eller bröllop går före till exempel en fritidsaktivitet. Vill du veta hur det ser ut i en viss region rekommenderas att ta kontakt med regionens tolkcentral. Du hittar kontaktuppgifter här.
Sådant som inte räknas som vardagstolkning innebär att det är någon annan än regionen som är betalningsansvarig. Ibland åtar sig regionen att erbjuda tolk och fakturerar, i vissa regionerna hänvisas man istället till privata bolag. Situationer som inte räknas som vardagstolkning är till exempel när man behöver tolk för att kunna utföra sitt arbete, när en myndighet kallar till sig en person som behöver tolk, när man behöver tolk för att kunna ta del av en utbildning på till exempel universitet eller folkhögskola. När det gäller arbetslivet finns ett årligt bidrag som en arbetsgivare kan söka från arbetsförmedlingen som avser när en arbetstagare går en kurs eller dylikt, men det saknas en samlad reglering om rätt till tolktjänst i arbetslivet, se förordning (2017:462) om särskilda insatser för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga. Inom för- grund- och gymnasieskolan ingår tolk i olika regler om särskilt stöd med mera. Universiteten och högskolorna har ett omfattande ansvar för att ge tolkstöd.
Rätt till språk
Många personer med dövblindhet kommunicerar, eller har behov av att kommunicera, på teckenspråk. Visuellt eller taktilt. Alla människor har rätt till språk. I 14 § språklagen (2009:600) står att den som är i behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig och använda det. Det står i 15 § språklagen att det är det allmänna som ansvarar för att den enskilde ges tillgång till teckenspråket.
För en person som föds med en grav hörselnedsättning eller dövhet och har behov av teckenspråk för sin kommunikation och utveckling så är det i första hand vårdnadshavare som ska vara språkgivare och senare förskola/skola. Då de flesta som får ett barn som är dövt eller har en hörselnedsättning inte är teckenspråkskunniga behöver samhället erbjuda utbildning till vårdnadshavarna, vilket i Sverige sker via habiliteringsinsatser enligt 8 kapitlet 7 § hälso- och sjukvårdslagen. Ofta är det hörselvården som ger insatsen. Utöver detta finns det så kallad TUFF-utbildning som säger att förälder/vårdnadshavare till teckenspråkiga barn liksom hörande barn till teckenspråkiga föräldrar har rätt att lära sig svenskt teckenspråk. Detta regleras i Förordning (1997:1158) om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar.
Rätt till teckenspråket samt att få undervisning på det mest lämpade språket har Sverige förbundit sig genom att underteckna Funktionsrättskonventionen där det i artikel 24 punkt 3 a, b och c står att staterna ska:
a) underlätta inlärning av punktskrift, alternativ skrift, alternativa och kompletterande former, medel och format för kommunikation samt rörelse- och orienteringsförmågan och underlätta kamratstöd och mentorskap,
b) underlätta inlärning av teckenspråk, främja dövsamhällets språkliga identitet samt
c) säkerställa att utbildning av personer, särskilt av barn, med synskada eller dövblindhet eller som är döva och hörselskadade, ges på de mest ändamålsenliga språken, formerna och medlen för kommunikation för den enskilde och i miljöer som maximerar kunskapsrelaterad och social utveckling.
För personer med dövblindhet innebär språklagens 14 och 15 §§ också att de insatser som ges ska stödja både utvecklingen av språket och möjligheten att använda det. En person som har behov av assistans eller ledsagare ska kunna få detta av personer som är teckenspråkiga.
Rätt till personligt stöd
Personer med dövblindhet kan behöva tillgång till ett personligt stöd i vardagen. Det kan röra sig om behov av stöd och service i form av personlig assistans, ledsagarservice eller hemtjänst. Dessa regleras främst i lagen (1993:387) om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, socialtjänstlagen (2001:453), SoL, och i Socialförsäkringsbalken (2010:110), SFB. Andra insatser är också ofta viktiga. Det kan till exempel handla om bostadsanpassning eller färdtjänst. För tillgång till dessa insatser ska individen söka om dem hos rätt myndighet, oftast kommunen eller försäkringskassan.
En del insatser kan sökas både enligt LSS och SoL. Vissa personer med dövblindhet bedöms tillhöra personkretsen för LSS, andra bedöms inte tillhöra personkretsen och ska då kunna söka insatser enligt SoL istället. Vi har sett att det blivit allt svårare att, framför allt om man har förvärvad dövblindhet, bedömas tillhöra personkretsen. Hösten 2022 tog vi därför fram ett PM där vi belyst frågan. Detta kan laddas ner här.
Fördelarna med att få insatserna enligt LSS istället för SoL är flera. Bland annat så är LSS en rättighetslag som ska garantera de personer som omfattas av den goda livsvillkor istället för SoL som säger att den enskilde ska uppnå skälig levnadsnivå. I LSS är det också tydligt att den enskilde ska kunna påverka vilket stöd och vilken service man får samt hur och av vem den utförs. För en person med dövblindhet, vilket alltid innebär att det finns svårighet i kommunikationen, är detta synnerligen viktigt. Detta ger möjlighet att kunna välja ledsagare, assistent, kontaktperson eller vad det är man blivit beviljad, som man kan kommunicera med. Får man insatsen via SoL riskerar man att insatsen utförs av hemtjänsten eller någon annan verksamhet inom kommunen och det kan då vara olika personer vid varje tillfälle med stora konsekvenser för kvalitén på insatsen. Insatser via SoL har kommunen dessutom rätt att ta ut en avgift för. De flesta insatser enligt LSS är kostnadsfria. Det övergripande målet för LSS är att personer som omfattas av lagen och är i behov av stöd ska få möjlighet att leva som alla andra, medan man enligt SoL har rätt att få sina basala behov tillgodosedda. Vi har tagit fram en guide som stöd för att söka insatsen ledsagning enligt LSS. Den hittar du längst ner på denna sidan.
En insats enligt LSS som många personer med dövblindhet önskar, men där vi sista åren sett en allt tuffare bedömning, är personlig assistans. Detta ska vara ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal assistenter till den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sina grundläggande behov. Grundläggande behov innebär att man har behov av hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av- och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om den funktionshindrade. Tolkningen sista åren har gått mot att man måste ha hjälp med alla dessa områden och en person med dövblindhet kanske enbart behöver hjälp med kommunikation och riskerar därmed avslag, se även en restriktiv hållning i HFD 2018 ref. 44.
Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till personlig assistans för andra personliga behov. För att få personlig assistans ska insatsen ha beviljats innan en person fyller 65 år eller så ska ansökan ha inkommit senast dagen före 65-årsdagen och sedan blivit beviljad. Antalet assistanstimmar får inte utökas efter att personen har fyllt 65 år. Kommunen är ansvarig för kostnaden för personlig assistans när de grundläggande behoven uppgår till högst 20 timmar per vecka.
Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov mer än 20 timmar per vecka har istället rätt att få assistansersättning enligt 51 kapitlet SFB. Det är då Försäkringskassan som beslutar om och betalar ut assistansersättningen.
Ekonomiskt stöd kopplat till funktionshinder
Personer med funktionsnedsättning kan söka vissa ersättningar hos Försäkringskassan. Föräldrar till barn med funktionsnedsättning kan söka vissa ersättningar. Om barnet omfattas av LSS kan en förälder ha rätt till ersättning för ett utökat antal kontaktdagar för att till exempel kunna delta i föräldrautbildningar eller för besök i skolan. Dessa kan nyttjas upp till och med att barnet är 16 år gammalt och båda föräldrarna kan ta ut dessa samtidigt. För vuxna med funktionsnedsättning kan man ansöka om merkostnadsersättning och i vissa fall sjukersättning eller aktivitetsersättning. Erhåller man sjuk- eller aktivitetsersättning kan man även ha rätt till bostadstillägg. För fullständig information hänvisar vi till Försäkringskassans hemsida.
Stöd i arbete
En central fråga är att kunna få och behålla ett arbete. De som behöver det har rätt till stöd för att komma ut på den öppna arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen har speciella enheter för arbetsinriktad rehabilitering för personer med dövhet, synnedsättning, hörselnedsättning eller dövblindhet. Handläggaren på det ordinarie kontoret inom Arbetsförmedlingen ska ta kontakt med dem för att se till att personen kan få ett utökat stöd. Där finns resurser i form av till exempel audionom, synpedagog, socionom och psykolog.
En arbetsgivare kan få lönebidrag för att en person ska pröva på ett yrke eller kunna gå en utbildning, anpassa arbete och arbetsplats för en anställd eller som långvarigt stöd för att en anställd ska kunna behålla sitt jobb. Arbetsgivaren kan få ersättning för att erbjuda den anställde ett personligt biträde. Arbetsförmedlingen har även möjlighet att ordinera hjälpmedel till arbetsplatsen. Har man ett arbete som man varit anställt på tolv månader eller längre är det via Försäkringskassan som den enskilda eller arbetsgivaren kan söka stöd för hjälpmedel. Läs mer här.
Övrigt
Det finns fler insatser och stöd som en person med dövblindhet kan ha rätt till. Det kan till exempel vara färdtjänst eller bostadsanpassning. Detta är alltså inte på långa vägar en fullständig förteckning. Självklart har inte alla som har dövblindhet behov av eller rätt till allt det som nämns här ovan. Allt är individuella bedömningar. Det som finns med här är dock vanliga insatser för många med dövblindhet och som underlättar livet för många.
Nkcdb försöker hålla sig uppdaterat vad gäller domar som rör personer med dövblindhet och du som professionell kan ta kontakt för att få råd och stöd vid exempelvis ansökningar och överklagningar för en person med dövblindhet. Har du kontakt med en person med dövblindhet och har frågor eller funderingar till exempel inför en ansökan eller ett beslut – tag gärna kontakt med vår resursgrupp; e-post: psykosocialt@nkcdb.se. Det går också bra att ringa Helene Engh: 0725-358422.
Skriv ut