Samverkan och samordning

Behov av specifika tjänster

Dövblindhet är både ovanligt och komplext. För att barn och vuxna med dövblindhet ska kunna leva ett aktivt och delaktigt liv krävs specifika kompensatoriska anpassningar och personligt stöd av olika slag. När man ska utforma och erbjuda adekvat stöd med en helhetssyn och i ett livsperspektiv, krävs specifik professionell kompetens.  Det förhållandevis låga antalet personer med dövblindhet gör det dock svårt för små enheter och enskilda professionella att utveckla och upprätthålla dessa kunskaper och erfarenheter. Därmed finns det risk för att servicen inte får den kvalitet som personer med dövblindhet och deras anhöriga har rätt att förvänta sig. Ansvaret att erbjuda stödet ligger dessutom på olika huvudmän, vilket försvårar situationen ytterligare. Gapet blir ofta stort mellan den enskildes vardag och samhällets mål om medborgarskap, aktivitet och delaktighet.
För att kunna möta konsekvenser av funktionsnedsättningen dövblindhet, krävs ett tvärvetenskapligt synsätt och särskilda kunskaper när det gäller service och anpassning av miljön. Detta slås också fast i den nordiska definitionen av dövblindhet. Samverkan och samordning är alltså nödvändig.
För personer med dövblindhet är det ett mycket omfattande nätverk av aktörer som behöver samordna sitt stöd för att det skall fungera för den enskilde. Det kan handla om ögon- och öronkliniker, syn- och hörselvård/habilitering, dövblindteam, barn- eller vuxenhabiliteringen, diabetesmottagningen, hjärtkliniken, kommunen, Försäkringskassan, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Arbetsförmedlingen med flera. För den enskilde är det inte lätt att veta vilken verksamhet som ansvarar för vad och vilket ansvar de faktiskt har att samverka. Här kan en kurator eller LSS-handläggare fylla en viktig funktion genom att ta på sig ett samordningsansvar.
I praktiken finns dock en rad försvårande omständigheter som ibland kan leda till att samverkan inte fungerar eller uteblir. Exempel på sådana svårigheter kan vara:

Verksamheternas organisation

• Bristande rutiner för informationsutbyte
• Oklarheter om vilken verksamhet som ska betala vad
• Olika prioriteringar hos de olika verksamheterna

Olika regelverk i olika verksamheter

• Sekretess och identitetsskydd kan försvåra att delge varandra information
• Olika regelverk leder till olika bedömningar kring personens behov
• Olika uppdrag inom olika verksamheter

Personalens utbildning, erfarenhet och kompetens inom dövblindområdet

Verksamheternas uppdrag skiljer sig och det gör att personalens erfarenhet, utbildning och kompetens kring dövblindhetens konsekvenser är olika, detta kan leda till svårigheter i samverkan.

Stöd för bättre samverkan

Viktigt i sammanhanget är att det är ledningens ansvar att få till en bra samverkan. Detta är inget som kan delegeras till lägre nivåer i organisationen. Det är också viktigt att de berörda, alltså personer med dövblindhet, ses som självklara och aktiva parter när bra samverkansrutiner ska byggas upp. Det finns ett omfattande lagstöd (lagar, föreskrifter och vägledningar) för att samverkan och gemensam planering ska genomföras.

Om samverkan brister eller uteblir måste grundläggande förståelse för hindrande och främjande mekanismer för samverkan ökas hos alla inblandade parter. Även en förståelse för hur man systematiskt kan bearbeta dem måste öka.

Gemensamma planer

De flesta verksamheter har lagstadgad skyldighet att upprätta någon slags plan för sina insatser. Det finns även lagstöd för att planer ska samordnas och att verksamheter ska samverka när det finns behov och om den det berör önskar det.

Planer benämns olika beroende på vilken verksamhet det är som upprättar den. Det kan heta:

• Individuell plan, om det är enligt LSS – detta är en rättighet för den som har insatser enligt LSS §10
• Åtgärdsprogram för elever i skolan enligt skollagen kap 3 §9 eller
• Rehabiliterings- eller habiliteringsplan enligt HSL kap 8 §7 3:e stycket.

Planen ska naturligtvis alltid upprättas i samråd med den enskilde och hänsyn ska tas till sekretesslagen. Det är dock sällan som personer inte vill att olika verksamheter samverkar kring de insatser man får.

Ett bra sätt att få igång samverkan och samordning är att kalla till ett så kallat SIP-möte, dvs ett möte för att göra en Samordnad Individuell Plan. Detta har man rätt till om man får insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården om det finns behov av samordning. Mer om det kan du läsa under ”Samverkansmöten”.