Kuratorn har en nyckelroll när det gäller att ansöka om stöd och hjälp.
− Vi har alltid ett förmöte med brukaren där vi diskuterar vilken lag är som gäller, vilka förväntningar som finns och vilka livsområden som är viktiga att framhålla i mötet med kommunens handläggare, säger Ronnie Widmark, kurator vid dövblindteamet i Stockholm.
Det är lätt hänt att fokus hamnar enbart på funktionsnedsättningen. Men det viktiga är att se hur den påverkar olika områden i livet. Finns det till exempel barn som ska hämtas och lämnas på dagis? Hur fungerar det att ta sig dit och hem? Hur kommunicerar man med personalen, andra föräldrar eller de andra barnen? Hur är det med inköp av mat, kläder och annat?
Konkreta intyg
Det finns mer att komma ihåg:
- Läkarutlåtanden får inte vara äldre än ett år.
- Andra intyg, till exempel funktionella bedömningar, kan också behövas. Det är tidskrävande att utreda och skriva men viktigt och kräver att både syn- och hörselpedagog, ibland också kommunikationspedagog är inblandad.
Ronnie Widmarks råd är att försöka göra intygen så konkreta som möjligt.
−Domstolen kan kräva att i detalj få veta vad som inte fungerar och då räcker inte alltid ett medicinskt intyg, Även försäkringskassan kan kräva en funktionell bedömning, säger han.
− Kommunens handläggare är ofta väldigt okunniga om vad dövblindhet handlar om i praktiken och då gäller det att förmedla det på bästa sätt.
Möten
Hos dövblindteamet i Stockholm tas allt som rör ansökan upp på en teamkonferens där även läkare deltar. Om intyg ska skrivas diskuteras det på konferensen.
Ibland kan det behövas flera förmöten. Ett första möte som handlar om brukarens förväntningar. Ett andra för att gå igenom de intyg som tagits fram.
−Och för att förbereda förhandläggarens frågor som kan upplevas som kränkande. De kan till exempel handla om toabesök. Därefter bokas möte med kommunen.
Intygen ska skickas till handläggaren i god tid − ett möte där tiden går åt för att gå igenom intygen är bortkastat. De funktionella intygen är viktiga att ha med för att ge en förståelse för konsekvenserna i vardagen, något som oftast inte går att utläsa av de medicinska intygen.
Vem brukaren vill ha med på mötet måste diskuteras i förväg. Ska det vara ytterligare någon från teamet? I Stockholm följer ibland synpedagogen med och låter handläggaren pröva fingerad optik och hörselkåpor och därmed få en uppfattning om vad dövblindhet innebär.
Ibland kanske brukaren bara vill att kuratorn följer med. Någon gång vill hen inte ha någon med över huvud taget.
− Idealet är att både handläggaren och chefen, som är den som fattar beslutet, är med på mötet. Ibland lyckas vi med det och då ökar chansen för att beslutsfattaren får en bättre förståelse inför beslutet.
Att tänka på
I samband med mötet är det också mycket att tänka på för kuratorn:
- Är tolkarna på plats?
- Ska man träffas utanför kommunhuset, eller kanske på dövblindenheten?
- Anpassningar i lokalen. Det är vanligt med rum som är svåra med både bländning och buller.
- Hjälp med följdfrågor ur ett dövblindperspektiv. Utgå från en person med full syn och hörsel och jämför med den sökandes upplevelser i olika situationer.
- Påminn om föräldraansvar och andra livsområden som lätt glöms bort.
− Kommunikationen i rummet är ofta sådan att mycket missas, säger Ronnie Widmark. Handläggaren kanske pratar fort, det kan vara svåra ord. Som kurator är det bra att skriva lite anteckningar som hjälp för sammanfattningen efteråt.
Beslutet ska meddelas av kommunen. Men hur ska det ske? Via post som svartskrift eller genom mail? Brukaren måste kunna ta emot det och det kan behöva diskuteras redan vid ansökningstillfället.
Nästa steg
Efter mötet med handläggaren är det bra med ett eftermöte där man tillsammans går igenom vad som hände. Hur känns det nu? Vad blir nästa steg? Hur lång tid kan det ta?
− Myndighetssvenskan kan ställa till problem, Här kan man boka ett nytt möte med kommunen, framför allt om det blivit avslag, för att få en förklaring och möjlighet att ställa frågor direkt till handläggaren. Annars blir det du som kurator som får försöka förklara.
Om det blir bifall på ansökan handlar det mer om praktiskt efterarbete. Som att undersöka om kommunen har egna utförare eller avtal med företag som behärskar att till exempel kommunicera på taktilt teckenspråk.
Om det i stället blir avslag och personen vill överklaga hänvisar dövblindteamet i Stockholm till en jurist som man har kontakt med. Det kan också bli kuratorn som får i uppgift att hjälpa till med överklagandet.
− Här finns inte rätt eller fel. Men hos oss vill inte landstingsjuristerna att vi ska hjälpa till med själva överklagandeprocessen eftersom vi inte är jurister. Däremot kan vi förklara hur det går till.
Hur mycket ska man anpassa?
I diskussionen under seminariet i Lund kom frågan om hur långt man ska gå när det gäller anpassning under själva mötet med handläggaren. Ordnar man till det väldigt mycket kan denne få ett intryck av att brukaren inte alls har så stora problem.
Ronnie Widmark håller med om att det är en balansgång. Det är viktigt att brukaren kan följa med i vad som sägs under mötet men också viktigt att göra tydligt för handläggaren att man nu skapar en situation som inte avspeglar verkligheten.
− Söker du ledsagarservice ska behovet inte bara beskrivas i ord vid sittande bord. Det bästa är att träffa handläggaren på stan och tillsammans gå till kommunhuset.
Text och foto: ANNE JALAKAS
Skriv ut